"Hennes meningar är små underverk av förtätning och exakthet, var och en är en roman i sin egen rätt." Jonathan Franzen "En verklig milstolpe inom efterkrigsrealismen ... Ett prosaverk som levt kvar med oförminskad styrka, så klart och förfinat att det snarare verkat snidat är skrivet." David Foster Wallace Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat liv i Brooklyn i New York, med Goethes samlade verk i bokhyllan och coctailbjudningar i kalendern. Men när Sophie blir oväntat biten av en katt är det ett av många illavarslande tecken i parets liv. Sophie oroar sig för rabies, Otto är frustrerad över att hans partner på advokatbyrån har beslutat sig för att starta eget, en hemlös man somnar i sina egna spyor på gatan utanför, inbrott och krossade rutor överallt. Det är i slutet av sextiotalet, rika och fattiga lever sida vid sida i New York med brottsligheten inpå knuten. Sophie och Otto känner att världen utanför invaderar deras liv, hotar det, blandar sig med deras egen förtvivlan över det liv de lever tillsammans. Paula Fox (född 1923) är en av efterkrigstidens främsta amerikanska författare. Hon gav ut ett halvdussin romaner från sent sextiotal fram till åttiotalet, men fick aldrig något riktigt publikt genombrott trots översvallande kritik. David Foster Wallace och Jonathan Franzen engagerade sig i hennes författarskap på nittiotalet, och det har nu fått en senkommen renässans. Förtvivlade människor räknas numera som en av de verkliga klassikerna i modern amerikansk litteratur. "Ett svindlande bra kammarspel ... imponerar stort ... Fox skriver med precisionen hos en neurokirurg. Varje mening är uppmärksam, maximalt effektiv och sätter igång tolkningsspiraler som sprider sig vidare genom romanen ... Det intressanta med Förtvivlade människor är inte att den skildrar borgerskapets spleen och den övre medelklassens självupplevda brist på mening, det har gjorts många gånger förut. Vad som imponerar är hur den med mycket små medel lyckas sätta existentiella frågor i svang ... Det är först när man kommit riktigt nära som man ser att alltihop är ett skådespel. Vrider man huvudet kommer verkligheten rusande. Och likt Otto, som inte förstår varför hans barndomsvän och arbetspartner har lämnat honom och firman, står man handfallen: "Jag kunde inte fatta att han avskydde mig så mycket. Sedan skrek han att inget förtryck någonsin varit så svårt att bekämpa som medelklassens förtryck eftersom det har tusen olika ansikten, till och med revolutionens ansikte, och att det har en omättlig mage som till och med kan livnära sig på det gift som dess fiender lägger ut för att frigöra det. " I de stunderna är Förtvivlade människor svindlande bra ... håller för flera omläsningar. Det är det ganska få romaner som gör." Anna Hallberg, Dagens Nyheter "Sällan har jag sträckläst en roman så glupande, som samtidigt är så exakt. Förtvivlade människor är dialogisk, även om orden de yttrar inte längre betyder något, är urvattnade sin mening. Sällan har jag läst en så finkalibrerad bok, jag tänker på Lena Anderssons Utan personligt ansvar så ensidigt i huvudet på en enda, Ester, här rör sig misstämningen, ensamheten, felsluten, rädslan som en finkornigt damm mellan alla karaktärerna. Paula Fox förmår skildra konsekvenserna av ett enda kattbett och låta ett helt samhällsskikt bryta samman ... Som sagt, sällan har jag sträckläst en roman med samma iver, att skildra uttråkade människor så det inte blir tråkigt är en stor konst." Katarina Wikars, SR Kulturnytt "Förtvivlade människor är ett mästerverk ... Paula Fox bara iakttar och registrerar med kristallklara meningar. Hennes röntgenblick tränger rätt in i själen på medelklassen." Andreas Nordström, Dalarnas tidning "En perfekt studie i äktenskaplig kyla och det bekväma av Paula Fox (Natur & Kultur Allmänlitteratur )